Förlåt då, för fan!

Att be om förlåtelse, att ursäkta sig. Det ingår i vanlig hyfs, i förväntat beteende. Men om man säger  "Förlåt då, för fan", har man på något vis missat hela poängen.

Och hur är det med, "sluta bråka barn, räck varandra en hand och säg förlåt". Ger det något? Eller måste ett förlåt komma spontant för att vara något värt?

På onsdag nästa vecka hoppas jag att ni vill vara med och prata om detta. Kom gärna till Göteborgs Relationscafé på Café Viva la Vida, 4:e Långgatan 48 kl 18 så ses vi där!

Den kvällen kommer vi nog också in på det här med skuld och skam. Jag har aldrig tänkt över skillnaden så noga, men Brené Brown beskriver hur hon ser det i sin TED föreläsning.

Guilt (skuld) innebär att man kan säga:

Sorry, I made a mistake.

Men när det gäller Shame (skam) är det som att säga:

Sorry, I am a mistake.

Ingen ska behöva känna sig som ett misstag, som ett misslyckande. Kanske kan vi hjälpa de som känner skam att känna sig stolta igen?

Kanske spelar då de där orden: Jag förlåter dig, väldigt stor roll?

Hoppas vi ses på onsdag!

You can sleep when you are dead

Detta är ett populärt uttryck för att säga att det är här med sömn är onödigt, kanske till och med lite löjligt - något för mesar. Varför sova bort sitt liv när man kan uppleva så mcket mer om man håller sig vaken? Man kanske är slö och slapp om man sover mycket?


Förr i tiden skötte det här med sömn sig självt. Vi jobbade hårt och på kvällarna behövde vi vila. Dessutom blev det för mörkt för att göra något.

Nu har vi inte de begränsningarna. De flesta av oss behöver inte vila efter arbetsdagens slut, vi behöver snarare motion. Att det blir mörkt utomhus spelar inte längre någon roll. Vi kan tända lampor, se på TV, spela spel, kolla facebook och göra precis samma saker på natten som på dagen. Inga begränsningar, det är bara att köra på.

Eller?

Eller är det kanske så att hjärnan behöver vila, även om inte kroppen gör det? Få sova, drömma och göra plats för nya tankar och idéer. Och visst vilar våra kroppar mer än de behöver - men sover de tillräckligt?

Om vi inte sover tillräckligt mycket, hur mycket det nu än må vara, tror jag att vi bara byter sovtid mot spilltid. Tid när vi inte är på topp, inte orkar göra det vi vill. Jag kommer att prata mer om detta på frukostföreläsningen "Gör det du vill, inte det du hinner" på Ericsdotter nästa vecka.

Jag har själv varit en som tyckte att det här med sömn var överreklamerat. Som student var det lätt att festa ett par dagar i rad, plugga järnet inför en tenta, göra det man kände för oberoende av tid på dygnet. Efter att ha fått tre underbara barn på fem år och låtit deras behov styra min sömn under tiden de var riktigt små, har det blivit tydligt för mig hur underbart välgörande tillräckligt med sömn är.

Det tog många år, men jag förstår nu vad Sam Graci menade när han i boken the Path to Phenomenal Health skrev:

Sleep is not a waste of time

Sov så gott!

Bonobo eller chimpans?

Alfahannar. Ledare som slår sig för håriga bröst. Den starkaste vinner med hjälp av aggression och slagsmål. Så ser många på apor och därmed på oss.

Det finns de som använder vissa chimpansbeteenden som referens, som något naturligt vi inte kan värja oss mot. Som om det är ofrånkomligt att leva i hierarkier med en alfahanne på toppen. Som om aggression är det naturliga sättet att lösa konflikter.

Men tänk om apan bonobo (Pan paniscus) hade varit lika känd som apans chimpans (Pan troglodytes). Då hade bilden varit helt annorlunda.

Bonobo group hug av Laggedonuser

Bonoboerna använder inte aggression för att lösa konflikter. De använder sex. Där finns inga alfahannar. Honorna är de som styr och de gör det genom samarbete. Och apropå naturlighet - homosexualitet sägs ibland vara onaturligt eftersom andra djur inte har sex mellan samkönade. I så fall är även bonoboerna onaturliga. De gnuggar med njutning genitalier med så många som möjligt. Honor med honor, honor med hanar och hanar med hanar.

Nauren innehåller så mycket. Vad som är naturligt och inte går inte att säga med enkelhet. Och som Lasse Berg skriver i den utmärkta boken Gryning över Kalahari, är det inte ens givet att det som är naturligt är bra.

Det verkar roligare och mer fridfullt att leva som bonobo än som chimpans, men roligast är nog att leva som en människa som förstår att vi inte behöver låsa oss vid vad som anses "naturligt".

Hunden Paasikivi

När jag skriver mina berättelser vet jag inte alltid vad mina karaktärer ska heta. Ibland gör jag något så fantasilöst som att leta namn på siter med namnstatistik. Det gör jag bara på bifigurer, mina huvudpersoner vet jag i allmänhet vad de ska heta. Men inte alltid.

I Jenny, Jenny finns en person som är mycket viktig i berättelsen - ändå kunde jag inte bestämma mig för vad han skulle heta. Allt jag visste var att han skulle ha ett ovanligt namn. I mina första utkast av berättelsen hette han GG, initialer som jag aldrig tänkte förklara vad de stod för.

Sedan gick jag och min äldste son på bio och såg på Ice Age. När den sabeltandade tigern dök upp visste jag det direkt. Diego var namnet jag sökte!

Detta berättade jag när jag pratade om att "Våga skriva" på bokmässan - och en av åhörarna kände igen sig. När han höll på med en berättelse kom han plötsligt på att hunden i berättelsen skulle heta Paasikivi, från en av Finlands tidigare presidenter. När han kom på det tydliggjordes mer av berättelsen och han satte sig ner för att skriva även om han inte hade planerat att göra det just då.

Detta kan hända även vid andra tillfällen i livet. Problem som kan verka svåra kan plötsligt få sin lösning när man håller på med något helt annat. Som om hjärnan arbetar i bakgrunden och presenterar sin idé när du minst anar det.

Sitter du fast? Har du ett problem du inte vet hur du ska lösa? Testa att strunta i det ett tag och se vad din hjärna kommer på, till synes helt av sig själv!